DEN FÖRSVUNNA KRIGSKASSAN VID RUNDHÖGEN

DEN FÖRSVUNNA KRIGSKASSAN VID RUNDHÖGEN

Det finns en skröna om att man under återtåget från Norge grävde ner det som var kvar i krigskassan i närheten av Rundhögen mellan Storlien och Handöl.

 

Av: Kristina Jonsson & Anders Hansson, Jamtli.

Begravda skatter är ett vanligt tema bland folkliga legender om platser. När det gäller krigståg är det gömda krigskassor som figurerar, och så är också fallet när det gäller historier kring Armfeldts återtåg från Norge.

I Jamtlis arkiv finns nedteckningar som beskriver följande scenario: När karolinerna kom fram till forsen vid Rundhögen, alltså en fors i ån Enan, så var de väldigt utmattade. De slog läger, och var tvungna att slå sönder sina gevär för att ha något att elda med (gevärskolvarna av trä). När de skulle gå vidare dagen efter insåg de att de inte skulle orka bära all packning, så de bestämde sig för att lämna så mycket kvar som möjligt. Det är då de ska ha grävt ned krigskassan. Därefter går historierna isär – vissa säger att de återvände och hämtade den senare under sommaren, vissa menar att den blev kvar där och att den ännu inte har hittats. Enligt en legend ska Armfeldt på sin dödsbädd ha fällt dessa kryptiska ord: ”Den som finner mitt bläck, han finner min skatt”. Många säger sig ha sett bleckade träd (träd med utskurna markeringar i barken) i området, och har letat efter skatten i närheten men utan resultat. Bleckning av träd är dock ett vanligt sätt att markera leder i fjällen. De kan i och för sig ha letat på fel sätt vid fel tillfälle – en annan version av historien säger att man måste göra det en midsommarnatt under fullständig tystnad.

En av berättelserna om misslyckade försök handlar om två män från Handöl som gav sig ut mot Rundhögen. För att skydda sig mot trolltyg hade de stulit med sig en mässhake från kapellet i Handöl som de trodde skulle hålla övernaturliga väsen borta. Men icke; när de kom fram till forsen och skulle till att gräva dök det upp en spöklik gestalt som mumlade ”vilken ska jag ta först…?”. Männen blev livrädda, ”inte mig!” skrek den ene och så rusade de därifrån. Folk i bygden menade i efterhand att de säkert skulle ha hittat skatten om de bara hade haft vett att hålla tyst.

Som man lätt kan räkna ut verkar det inte så troligt att soldaterna ska ha fått idén att gräva ner en massa pengar när man nästan var framme och inte hade fiender i hälarna. Så tyvärr kan det säkert sägas att denna skröna är just en skröna. Man vet att fältkassören Ritz kvitterade inlämningen av 12 138 daler den 24 mars 1719 efter återkomsten, och det är rimligt att det var det som fanns kvar av de 30 000 daler silvermynt som kungen hade skickat till Armfeldt i september föregående år.

Bild ovan: I den hårda kylan tvingades man bränna sina gevärskolvar för att hålla värmen. Teckning av Alf Lannerbäck.

Veta mer

Hansson, Anders. Armfeldts karoliner. 2003.

www.karoliner.com

Kommentarer